Läsningsgudstjänst
Den 15 november 2019, fredag
fredag i 32 veckan 'under året'
Albertus Magnus biskop och kyrkolärare



Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

Under natten eller tidigt om morgonen:

O ende Gud, Trefaldige,
som råder över allt ditt verk,
välsigna du vår psaltarsång,
vårt morgonoffer till ditt lov.

Ur vilans bädd vi reser oss,
förnyade av nattens ro,
och ropar efter läkedom
för syndakroppens alla sår.

Låt makten i din härlighet
bli uppenbar i mörkrets värld
och plåna ut all orenhet
som fläckat ned din skapelse.

Med hjärtats tro och tillförsikt
vi beder dig: Ge ljus och kraft,
att under dagens växlingar
bevara oss från svek och fall.

O gode Fader, stå oss bi,
o ende Son, vår Fader lik,
o helga Ande, Hjälpare,
som råder i all evighet. Amen.

Under dagen:

Din kärlek, Herre Jesu Krist,
oss väpnar mot all världens list,
den överskyler all vår brist
och återgiver vad vi mist.

Din kärlek som i döden brann,
ditt blod som från din sida rann,
din död som döden övervann
förlossning för oss alla fann.

Du kom till oss från himlen ned,
för oss ditt liv i strid framskred,
och korsets död för oss du led
att oss förvärva evig fred.

Ja, nu och alltid när oss bliv,
allt ont, o Jesus, från oss driv,
och en gång nådigt åt oss giv
en salig död, ett evigt liv. Amen.



Ant. 1 Herre, dölj dig inte när jag åkallar dig.

Psalm 55:2-15,17-24
Klagan över falska vänner
Bävan och ångest kom över Jesus (Mark 14:33)

I

Lyssna, Gud, till min bön,
dölj dig inte för min åkallan, *
hör på mig och svara mig.

I min vånda är jag utan ro och måste klaga, *
vid fiendens rop, vid den gudlöses skri.

Ty de drar olycka över mig, *
de ansätter mig i vrede.

Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, *
dödens fasor har fallit över mig.

Fruktan och bävan kommer över mig, *
förfäran griper mig.

Därför tänker jag:
Ack att jag hade vingar som duvan! *
Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.

Ja, långt bort skulle jag fly *
och finna härbärge i öknen.

Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt *
undan oväder och stormvind.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Herre, dölj dig inte när jag åkallar dig.

Ant. 2 Herren skall hjälpa oss, befria och skydda oss.

II

Fördärva dem, Herre, gör deras tungor oense. *
Ty våld och uppror ser jag i staden.

Dag och natt går de omkring den, ovanpå dess murar, *
ondska och olycka råder där.

Där råder fördärv, *
förtryck och svek viker inte från dess torg.

Det är inte en fiende som smädar mig, *
det kunde jag bära,

det är inte min ovän som förhäver sig, *
för honom kunde jag gömma mig undan.

Nej, du gör det, du som var min jämlike, *
min vän och förtrogne,

du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, *
du som gick med mig i högtidsskaran i Guds hus.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen

Ant. 2 Herren skall hjälpa oss, befria och skydda oss.

Ant. 3 Kasta din börda på Herren, han skall upphöj dig.

III

Men jag ropar till Gud. *
Herren skall hjälpa mig.

Afton och morgon och middag suckar jag och klagar, *
och han skall höra min röst.

Han befriar och skyddar mig, +
så att de inte kommer vid mig, *
dessa många som går till angrepp.

Gud skall höra min bön och besegra dem, *
han som sedan urtiden sitter på sin tron.

Ty de vill inte vända om, *
och de fruktar inte Gud.

Han bär hand på sin vän, *
han bryter Guds förbund.

Orden i hans mun är hala som smör, *
men stridslust fyller hans hjärta.

Hans ord är lenare än olja, *
men de är dragna svärd.

Kasta din börda på Herren, +
han skall låta dig stå upprätt, *
han skall aldrig tillåta att den rättfärdige vacklar.

Gud, du skall störta ner dem i gravens djup,
de blodgiriga och falska
får inte ens leva halva sitt liv, *
men jag förtröstar på dig.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 Kasta din börda på Herren, han skall upphöj dig.

Min son, ge akt på min vishet,
böj ditt öra till mitt förstånd.

Första läsningen
Dan 10:1-21
Daniels syn vid floden Hiddekel

I den persiske kungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel, som också kallades Beltesassar, en uppenbarelse. Den uppenbarelsen är sanning och förebådar stor vedermöda. Och han gav akt på uppenbarelsen och lade märke till synen.
Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid. Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kom inte i min mun, ej heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna hade gått till ända.
På tjugofjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden av den stora floden, nämligen Hiddekel, fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i linnekläder och omgjordad kring sina höfter med ett bälte av guld från Ufas. Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte liknade en blixt, hans ögon var som eldbloss, hans armar och fötter som glänsande koppar, och ljudet av hans tal var som ett väldigt dån. Och jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte, men en stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde bort och gömde sig. Så blev jag ensam kvar, och när jag såg den stora synen, försvann all min kraft. Färgen vek bort från mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar. Då hörde jag ljudet av hans tal, och på samma gång som jag hörde ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med ansiktet mot jorden, rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande kunde resa mig på mina knän och händer.
Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt benådade man, ge akt på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina fötter, ty jag har nu blivit sänd till dig." När han så talade till mig, reste jag mig bävande upp.
Och han sade till mig: "Frukta inte, Daniel, ty redan från första dagen, när du vände ditt hjärta till att söka förstånd och till att ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull. Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjugoen dagar, men då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp, under det att jag förut hade stått där ensam mot Persiens kungar. Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar, ty också detta är en syn som syftar på framtiden."
Under det att han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum. Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och talade och sade till honom som stod framför mig: "Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar. Hur skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i mig och förmår inte mer att andas."
Då rörde han som såg ut som en människa åter vid mig och styrkte mig. Han sade: "Frukta inte, du högt benådade man. Frid vare med dig, var stark, ja, var stark." När han så talade med mig, kände jag mig styrkt och sade: "Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig."
Då sade han: "Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten över Persien, och när jag är fri från honom, kommer fursten över Javan.
Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i sanningens bok. Och ingen enda bistår mig mot dessa, förutom Mikael, er furste."

Responsorium Dan 10:12,19a, 21a

Redan från första dagen, när du vände ditt hjärta till att söka förstånd och till att ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda.
+ Jag har nu kommit för dina ords skull.
Frukta inte, Daniel, jag vill förkunna för dig vad som är upptecknat i sanningens bok.
+ Jag har nu kommit för dina ords skull.

Andra läsningen
Ur Birgittas Den himmelske kejsarens bok till konungarna.
Det himmelska Lammets dom över jordens furstar

Och jag hörde liksom rösten av en härold: "Alla ni himlar med alla planeter, var tysta, och alla ni demoner som finns i mörkret, lyssna, och alla som är i dunklet, lyssna. Ty den högste Kejsaren ämnar låta höra anklagelserna mot jordens furstar."
Det jag såg var plötsligt inte längre kroppsligt utan andligt, och mina andliga ögon öppnades så att jag hörde och såg. Och jag såg Abraham komma med alla de heliga som härstammar från honom, och alla patriarker och profeter kom. Sedan såg jag de fyra evangelisterna, som liknade de fyra varelser som brukar avmålas på väggarna i världen. Men de tycktes levande och inte döda. Därefter såg jag tolv domarstolar, där de tolv apostlarna satt i väntan på Makten. Därefter kom Adam och Eva tillsammans med martyrerna och bekännarna och alla andra heliga som härstammar från dem. Kristi mänskliga kropp syntes ännu inte, ej heller hans välsignade Moders kropp, men alla väntade på att de skulle komma. Och jorden och vattnet tycktes höjas upp mot himlen, och allt som fanns i dem ödmjukade sig och böjde sig djupt inför Makten.
Därefter såg jag ett altare, som fanns på Majestätets tron, en kalk med vin och vatten samt ett bröd, som liknade den hostia som frambärs på altaret. Och sedan såg jag hur en präst i prästerlig skrud påbörjade mässan i en av världens kyrkor. När han fullgjort allt i mässan fram till orden med vilka han välsignade brödet, såg jag liksom hur solen och månen och stjärnorna med alla planeter och alla himlar i sina banor och omlopp genljöd mot varandra av ljuvlig musik, där man uppfattade alla slags sånger och melodier. Också otaliga musikanter av alla slag syntes. Den underbara musik de utför är ofattbar och outsäglig.
De som befann sig i ljuset vände blicken mot prästen och böjde sig inför Makten i djup vördnad. De som befann sig i mörkret greps av fruktan och bävan. När prästen uttalat Guds ord över brödet, tycktes det mig som om brödet befann sig på Majestätets tron i tre gestalter, trots att det fanns kvar i prästens hand. Och brödet blev ett levande lamm, och i lammet syntes en människas ansikte, och en lysande låga syntes i och omkring lammet och ansiktet. När jag försökte fästa blicken på ansiktet, såg jag lammet där. Men när jag såg lammet, såg jag ansiktet i det. Och en krönt jungfru stod vid lammets sida, och alla änglar betjänade dem. Dessa var lika många som atomerna i solen, och ett förunderligt sken utgick från lammet. Mängden av heliga själar var så stor att min blick inte kunde genomtränga längden och bredden och höjden och djupet. Jag såg att några platser ännu var tomma; de skall en gång fyllas till Guds ära.
Och sedan hörde jag en röst från jorden av tusen sinom tusen som ropade och sade: "O Herre, vår Gud, rättfärdige domare, fäll din dom över konungarna och våra furstar, och tänk på det blod vi utgjutit, allt vi lidit och våra hustrurs och barns tårar. Kom ihåg vår svält och skam, våra sår och vår fångenskap, hur våra hem blev brända, våra flickor och kvinnor våldtagna och vanhedrade. Tänk på övergreppen på kyrkorna och hela prästerskapet, se på furstarnas och konungarnas svekfulla löften, deras förräderier och pålagor, som de utkräver med vrede och våld. Det rör dem inte hur många tusen som måste dö, bara de själva får ökat spelrum för sitt övermod."
Därefter talade Abraham tillsammans med alla patriarker: "Herre, av allt vi önskade var detta det främsta, att din Son skulle födas av vår avkomma. Nu föraktas han av jordens furstar. Därför ber vi att rätten skall utkrävas på dem. De bryr sig inte om din barmhärtighet och fruktar inte din dom."
Sedan talade profeterna: "Vi har profeterat om Guds Sons ankomst. Vi sade att han måste födas av en jungfru för att befria folket, att han måste utlämnas, tillfångatas och pryglas, krönas med törnen och slutligen dö på ett kors, för att himlen skulle öppnas och synden utplånas. Eftersom allt vi sagt nu gått i fullbordan, ber vi att rätten skall utkrävas på jordens furstar. De föraktar din Son, som av kärlek dött för dem."
Sedan talade också evangelisterna: "Vi är vittnen till att din Son i sig har fullbordat allt som blivit förutsagt."
Också apostlarna talade: "Vi är domare. Vår uppgift är att döma efter det verkliga förhållandet. Därför dömer vi dem som föraktar Guds kropp och hans bud till att gå under."
Men efter detta talade jungfrun, som satt vid sidan av lammet: "Min ljuvaste herre, förbarma dig över dem!"
Domaren svarade henne: "Det är inte rättvist att neka dig något. De som upphör med sin synd och gör skälig bot skall finna barmhärtighet, och jag skall avvända domen från dem."

Responsorium Jfr Upp 7:9; 14:7; 11:18

Du stora skara som ingen kan räkna, som står inför tronen och Lammet, frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne.
+ Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna.
Stunden har kommit då de döda skall dömas och han skall löna sina tjänare profeterna och de heliga och dem som fruktar hans namn och förgöra dem som förgör jorden.
+ Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna.

Slutbön

Allsmäktige och barmhärtige Gud, driv bort ifrån oss allt som skadar oss, och låt oss, utan hinder till kropp och själ, i frihet göra det goda som du har berett åt oss. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.

När dagen vänder sig mot natt
och ljuset stilla slocknar ut,
vi beder dig, Barmhärtige:
Var du vår trogne väktare.

Må du bli våra hjärtans dröm,
vår tanke under nattens sömn,
och när den nya dagen gryr,
oss väck, att lova dig på nytt.

Giv hälsa åt vår själ och kropp,
åt anden kärlek, tro och hopp;
må skenet från din gudoms glans
i nattens dunkel stråla klart.

Tag i din nåd vår bön emot,
Allsmäktige, för Sonens skull,
som råder i all evighet
med dig i Andens enighet. Amen.

O Kriste, du som ljuset är,
dig kan ej mörker komma när.
Vi skådar upp i tro till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

Till tröst för alla är du satt.
Var hos oss du i denna natt.
Låt oss i ditt beskydd få bo,
där är vi trygga, där finns ro.

När våra ögon sluter sig,
låt hjärtat ha sin frid i dig.
Om vi din väg har övergett,
förlåt oss nu och led oss rätt.

Du frälste oss från skuld och skam
med korsets död, Guds rena Lamm.
Du är vårt enda hopp, vår tröst.
Så hjälp dem som du återlöst.

Gud Fader, Son och Ande, bär
oss genom natt och mörker här.
Dig, heliga Treenighet,
ske pris och lov i evighet. Amen.

Ännu en dag till vila går
och natten följer i dess spår.
För alltid lyktar denna dag.
O Fader, så är ditt behag.

Din kärleks vård, din milda vakt,
ditt ord som frälsning till oss bragt
har lyst vår stig och stärkt vårt hopp,
bevarat oss till själ och kropp.

Och ej försmår du, gode Gud,
vårt hjärtas suck, vårt böneljud.
Utav din vilja allt beror:
jag trygg mig i ditt hägn förtror.

Högtlovad vare Herrens namn,
vårt fasta värn, vår trygga hamn.
Dig, heliga Treenighet,
ske lov och pris i evighet. Amen.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än än natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd.

Trygg i din vård jag lämnar mig
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig
när dagen åter gryr.

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Av goda makter underbart bevarad
det främmande och nya väntar jag.
Guds nåd är ny var afton och var morgon.
Han väntar oss i varje nyväckt dag.

Låt varmt och stilla ljus i kvällen brinna.
Som du i mörkret tände världens ljus,
så för du här din mänsklighet tillsammans
och är på vägen moln och eld och Gud.

När nu till stillhet allt omkring oss sjunker
du låter nya klanger växa fram.
Vi hör den sång som alla världar sjunger,
i hopp och tillit ropar de ditt namn.

Odödlig, helig och stark är Herren,
mäktig i vrede och tålamod.
Han har gett fröet dess kraft att växa,
människan viljan att vara god.
Fj armare är han än Vintergatan,
närmare oss än vårt eget blod.

Herren är havet dit vattnen längtar,
vilsnaste rännil som största flod.
Gud, som har makt över år och timmar,
hjälp oss i dagarnas återstod!
Fjärmare är du än Vintergatan,
närmare oss än vårt eget blod. Amen.

Nu sjunker bullret och stressen släpper.
Din änglavakt våra mödor bär.
O Gud, välsigna med nattens vila
det folk vars mening du ensam är.

Låt rätten blomma där orätt råder.
Gör fången fri och bryt våldet ned.
När natten faller, låt kyrkan vaka
och mänskan hålla med mänskan fred.

Himlarnas drottning, moder till all barmhärtighet,
moder till livet, hoppet, hjärtats glädje.
Kvalda vi ropar, Evas förskingrade söner.
Här är Tåredalen med suckar och klagan,
långt är till Paradiset.
I din himmel bed med oss på jorden.
Låt oss se ditt ansiktes ljus,
som ger oss frid
i ångestnatten.
Maria, högt benådad, när vår landsflykt ändas,
låt oss då skåda Jesus, som du gav oss.
O ringhet, o höghet,
o Guds mor, jungfru Maria.

Sub tuum praesidium confugimus,
sancta Dei Genetrix;
nostras deprecationes ne despicias in necessitatibus;
sed a periculis cunctis libera nos semper,
Virgo gloriosa et benedicta.

Vår tillflykt och räddning, se, vi skyndar till dig,
heliga Guds moder.
Hör våra böner, hjälp oss och befria oss,
och beskydda oss i lidanden och faror.
Lämna oss aldrig i nöden, bär oss alla dagar,
ärorika Jungfru, du högt välsignade.

Ave, stella matutina,
peccatorum medicina,
mundi Princeps et Regina.
Sola virgo digna dici,
contra tela inimici
clipeum pone salutis
tuae titulum virtutis.
O sponsa Dei electa,
esto nobis via recta
ad aeterna gaudia.

Var hälsad, morgonstjärna,
du läkedom mot synden,
världens drottning och härskarinna;
endast du är värdig att kallas jungfru.
Res upp frälsningens sköld
och dygdens fälttecken emot fiendens pilar.
O Guds utvalda brud,
var för oss en jämn väg till den eviga glädjen.

Mundi Domina,
caeli Regina,
virgo et mater Christi Maria,
audi clamantes,
iuva te rogantes,
et pro quibus Filius fudit sanguinem
tu pro illis funde incessanter
thymiamata precum.

Världens härskarinna,
himmelens drottning,
Jungfru, Kristi moder,
Maria, hör de ropande,
hjälp dem som ber till dig,
och frambär oavbrutet
böners rökoffer för dem
för vilka Sonen göt sitt blod.