Läsningsgudstjänst
Den 17 oktober 2021, söndag
29 söndagen 'under året'

Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

Under natten eller tidigt om morgonen:

Låt oss i nattens mörka tid
i lydnad för profetens ord
besjunga Fadern och hans Son
och Anden, Herren, Hjälparen.

Ty detta är den fasans stund
då Herren sänder ängeln ut
att krossa mörkrets härskarmakt,
allt förstfött i Egyptens land.

Men för det folk som Gud har valt
är frälsningstimman inne strax,
ty Herrens ängel skonar dem
som tecknats med förbundets blod.

Egypten höjer klagorop,
begraver döda i sin jord,
men Israel kan fira glatt
befrielsen i Lammets blod.

Det sanna Israel är vi,
vår glädje du, vårt Påskalamm,
o Kristus, du som övervann
det ondas välde i din död.

Bered oss, Konung, Segrare,
för rikets stora härlighet,
där vi till sist vid Lammets tron
skall sjunga evig glädjesång. Amen.

Under dagen:

Helige Fader, kom och var oss nära,
låt oss förnimma kraften av din lära.
Du som kan giva mer än vi begära,
hör oss, o Fader.

Jesus, var när oss, du som dog för alla.
Giv oss din frälsning, hör vi dig åkalla.
Led oss och bär oss, att vi ej må falla.
Du är vår starkhet.

Helige Ande, som i sanning leder,
himmelska duva, sänk i dag dig neder,
helga, välsigna varje själ som beder.
Amen, ja amen.

Ant. 1 Ditt kors, o Herre, är livets träd.

Psalm 1
De två vägarna
Saliga de som satt sitt hopp till korset och stigit ner i vattnet (Barnabasbrevet 11:8)

Salig är den som inte följer de gudlösas råd
och inte går syndares väg *
eller sitter där hädare sitter

utan har sin lust i Herrens lag *
och tänker på hans lag både dag och natt.

Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, *
vilket bär frukt i sin tid

och vars löv inte vissnar: *
allt vad han gör, det lyckas väl.

Inte så de gudlösa: *
de är som agnar som vinden för bort.

Därför skall de gudlösa inte bestå i domen *
och inte syndarna i de rättfärdigas församling.

Ty Herren känner de rättfärdigas väg, *
men de gudlösas väg leder till fördärvet.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Ditt kors, o Herre, är livets träd.

Ant. 2 Jag har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.

Psalm 2
Messias, konung och segrare
De har sannerligen gaddat sig samman mot din tjänare Jesus, som du har smort (jfr Apg 4:27)

Varför larmar hedningarna, *
varför smider folken fåfänga planer?

Jordens kungar gör sig redo, +
furstarna gaddar sig samman *
mot Herren och hans smorde:

"Låt oss slita sönder deras bojor *
och kasta av oss deras band."

Han som bor i himmelen ler åt dem, *
Herren ser på dem med förakt.

Han talar till dem i sin vrede *
och förskräcker dem i sin förgrymmelse:

"Jag själv har insatt min konung *
på Sion, mitt heliga berg."

Jag vill kungöra hans beslut:
Herren sade till mig: "Du är min son, *
jag har fött dig i dag.

Begär av mig, så skall jag ge dig folken till arvedel *
och jordens ändar till egendom.

Du skall slå dem med järnspira, *
som lerkärl skall du krossa dem."

Så kom nu till förstånd, ni konungar, *
låt varna er, ni domare på jorden.

Tjäna Herren med fruktan, *
och kyss hans fötter med bävan,

så att han inte vredgas och ni går under, +
ty hans vrede kan lätt bli upptänd. *
Saliga alla de som förtröstar på honom.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 2 Jag har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.

Ant. 3 Du är min ära, du lyfter mitt huvud, Herre min Gud.

Psalm 3
Herren är min sköld
Han lade sig ner, han sov och han stod upp, ty Herren beskyddade honom (Irenaeus)

Herre, se så många mina ovänner är!
Mänga reser sig upp mot mig, *
många säger:
"Det finns ingen räddning för honom hos Gud."

Men du, Herre, är en sköld för mig, *
du är min ära, den som lyfter mitt huvud.

Jag höjde min röst och ropade till Herren, *
och han svarade mig från sitt heliga berg.

Jag lade mig ner och somnade in, *
jag har åter vaknat upp, ty Herren beskyddar mig.

Jag fruktar inte för skaror av många tusen, *
som lägrar sig mot mig runt omkring.

Herre, stå tipp, *
hjälp mig, min Gud.

Du slår mina fiender på kinden, *
du krossar de gudlösas tänder.

Hos Herren finns räddningen. *
Låt din välsignelse komma över ditt folk!

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 Du är min ära, du lyfter mitt huvud, Herre min Gud.

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom.
Lär och vägled varandra med all vishet.

Första läsningen
Ur Augustinus brev till Proba.
Vi skall uppöva vår längtan i bönen

Varför låter vi vårt intresse splittras på mångahanda ting och frågar vad vi skall bedja om, i fruktan att kanske inte be som vi borde, och varför säger vi inte i stället med psalmisten: Ett har jag begärt av Herren, efter det strävar jag: att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att skåda Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel. Ty där blir inte alla dagar alla genom att komma och gå, inte heller är den ena dagens början den andras slut. Alla dagar är nämligen samtidiga och utan slut. Och inte heller det liv, till vilket dessa dagar hör, har där något slut.
För att vi skall nå detta lyckliga liv har han, som själv är det sanna, lyckliga livet, lärt oss att bedja - men inte i mångordiga böner, som om vi skulle bli bönhörda i proportion till vår talförhet: vi ber ju till Honom som enligt Kristi egna ord vet vad vi behöver, innan vi bett honom.
Man kan undra varför Gud vill att vi skall vara enträgna i bönen, om han vet vad vi behöver innan vi ber om det. Men vi bör förstå att det som vår Herre och Gud vill är inte att vår vilja skall komma till hans kännedom - han kan ju inte vara okunnig om den - utan att vi skall uppöva vår längtan i bönen, så att vi blir redo att mottaga de gåvor han ämnar ge. Det han ämnar ge är något mycket stort, medan vi är alltför små och trångbröstade för att ta emot det. Där-för sägs det till oss: Öppna också ni era hjärtan. Gå inte i par med de otroende.
Ty detta mycket stora som intet öga sett - det är osynligt - och intet öra hört - det är ljudlöst - och som inte har uppstigit i något människohjärta - ty det är dit människohjärtat skall uppstiga - ja, detta oändliga skall vi så mycket fullkomligare uppfatta och upptaga, ju innerligare vi tror på det, ju fastare vi hoppas på det och ju mera brinnande vi åstundar det.
Det är således egentligen genom trons, hoppets och kärlekens oupphörliga längtan som vi ber oavlåtligen. Men i vissa stunder vänder vi oss till Gud även med ord, just för att genom dessa konkreta tecken förmana oss själva, för att utröna hur långt vi har framskridit i vår längtan samt egga oss själva att ytterligare förhöja den. Ty ju mer brinnande vår längtan är desto högre resultat får den. När Paulus alltså säger: be ständigt, är väl detta ingenting annat än en förmaning att med oavlåtlig längtan önska det lyckliga livet - det eviga livet - av Honom som ensam kan skänka det.

Responsorium Jer 29:13,12,11

Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig, om ni frågar efter mig av hela ert hjärta.
+ Om ni ber till mig, vill jag höra på er.
Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp.
+ Om ni ber till mig, vill jag höra på er.

Andra läsningen
Ur Augustinus brev till Proba.
Vi skall uppöva vår längtan i bönen

Varför låter vi vårt intresse splittras på mångahanda ting och frågar vad vi skall bedja om, i fruktan att kanske inte be som vi borde, och varför säger vi inte i stället med psalmisten: Ett har jag begärt av Herren, efter det strävar jag: att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att skåda Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel. Ty där blir inte alla dagar alla genom att komma och gå, inte heller är den ena dagens början den andras slut. Alla dagar är nämligen samtidiga och utan slut. Och inte heller det liv, till vilket dessa dagar hör, har där något slut.
För att vi skall nå detta lyckliga liv har han, som själv är det sanna, lyckliga livet, lärt oss att bedja - men inte i mångordiga böner, som om vi skulle bli bönhörda i proportion till vår talförhet: vi ber ju till Honom som enligt Kristi egna ord vet vad vi behöver, innan vi bett honom.
Man kan undra varför Gud vill att vi skall vara enträgna i bönen, om han vet vad vi behöver innan vi ber om det. Men vi bör förstå att det som vår Herre och Gud vill är inte att vår vilja skall komma till hans kännedom - han kan ju inte vara okunnig om den - utan att vi skall uppöva vår längtan i bönen, så att vi blir redo att mottaga de gåvor han ämnar ge. Det han ämnar ge är något mycket stort, medan vi är alltför små och trångbröstade för att ta emot det. Där-för sägs det till oss: Öppna också ni era hjärtan. Gå inte i par med de otroende.
Ty detta mycket stora som intet öga sett - det är osynligt - och intet öra hört - det är ljudlöst - och som inte har uppstigit i något människohjärta - ty det är dit människohjärtat skall uppstiga - ja, detta oändliga skall vi så mycket fullkomligare uppfatta och upptaga, ju innerligare vi tror på det, ju fastare vi hoppas på det och ju mera brinnande vi åstundar det.
Det är således egentligen genom trons, hoppets och kärlekens oupphörliga längtan som vi ber oavlåtligen. Men i vissa stunder vänder vi oss till Gud även med ord, just för att genom dessa konkreta tecken förmana oss själva, för att utröna hur långt vi har framskridit i vår längtan samt egga oss själva att ytterligare förhöja den. Ty ju mer brinnande vår längtan är desto högre resultat får den. När Paulus alltså säger: be ständigt, är väl detta ingenting annat än en förmaning att med oavlåtlig längtan önska det lyckliga livet - det eviga livet - av Honom som ensam kan skänka det.

Responsorium Jer 29:13,12,11

Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig, om ni frågar efter mig av hela ert hjärta.
+ Om ni ber till mig, vill jag höra på er.
Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp.
+ Om ni ber till mig, vill jag höra på er.

Te Deum

O Gud, vi lovar dig, o Herre, vi bekänner dig.
Dig, evige Fader, ärar hela jorden.
Dig prisar alla änglar, himlarna och alla makter.
Dig prisar kerubim och serafim och sjunger utan ände:
'Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot.
Fulla är himlarna och jorden av din äras majestät.'
Dig prisar apostlarnas saliga kör.
Dig lovar profeternas prisvärda skara.
Dig ärar martyrernas vitklädda här.
Över hela jorden bekänner dig den heliga kyrkan:
dig, Fader allsmäktig,
din högtlovade, sanne, enfödde Son
och Tröstaren, den helige Ande.
Du Kriste, ärans konung,
Faderns Son är du i evighet.
Till människans förlossning tog du mandom
och försmådde icke jungfruns sköte.
Du övervann dödens udd
och upplät himmelriket för de trogna.
Du sitter på Guds högra hand i Faderns härlighet.
Därifrån igenkommande
till att döma levande och döda.
Därför beder vi: Hjälp dina tjänare
som du återlöst med ditt dyra blod
och giv åt dem bland dina helgon din eviga härlighet.
Herre, fräls ditt folk och välsigna din arvedel,
och var deras herde och bär dem till evig tid.
Vi prisar dig alla dagar
och lovsjunger ditt namn i evigheternas evighet.
[Värdigas, Herre, denna dag bevara oss utan synd.
Förbarma dig över oss, Herre, förbarma dig över oss.
Din barmhärtighet, Herre, vare över oss,
såsom vi hoppas på dig.
På dig hoppas jag, o Herre,
jag skall icke komma på skam till evig tid.]


Slutbön

Gud, du som råder över himmel och jord, hjälp oss att alltid göra din vilja och av hjärtat tjäna ditt heliga namn. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.