Läsningsgudstjänst
Den 31 mars 2020, tisdag
tisdag i 5 fasteveckan


Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

O Vishet, Son av evighet,
allt skapats källa, liv och mål,
låt dina vänner i din nåd
få smaka av din ljuvlighet.

I strid har du en väldig kraft
— du segrar i vårt nederlag —
var då vårt fäste och vår borg,
för sårad kämpe läkedom.

Du är vårt hjärtas jubelsång,
i dig all sanning uppenbar.
In i vår tankes dolda rum
når prövande ditt ögas ljus.

Du gode herde för din hjord,
som söker dem som irrat bort,
låt oss med alla dina lamm
få beta på din rika mark.

Bevara oss till vredens dag
från vilsenhet och flykt och fall,
och när du dömer, räkna oss
till dem du vunnit med ditt blod.

Din, Kristus, är all härlighet,
med Fadern och vår Hjälpare,
du som med alla heliga
regerar i all evighet. Amen.


eller: Till öknens tystnad... ⇓⇑

Ant. 1 Herren skall skaffa rätt åt de förtryckta.

Psalm 10
Gud, den olyckliges hjälpare
Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike (Luk 6:20)

I

Varför, Herre, står du så långt ifrån *
och döljer dig i tider av nöd?

Genom de gudlösas övermod måste den arme lida. *
Låt dem fångas i de onda planer de tänkt ut!

Ty den gudlöse skryter med det han har i sinnet, *
den rovgirige talar kränkande och föraktar Herren.

Den gudlöse säger i sitt högmod:
"Det finns ingen Gud, *
han straffar inte", så tänker han förmätet.

Det går honom alltid väl,
dina domar går högt över hans blickar. *
Alla sina ovänner föraktar han.

Han säger i sitt hjärta: "Jag kommer inte att vackla, *
över mig skall aldrig någonsin olycka komma."

Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck, *
hans tunga gömmer olycka och fördärv.

Han ligger i försåt vid gårdarna, *
den oskyldige dräper han i hemlighet.

Hans ögon lurar på den arme, *
han ligger i försåt som ett lejon i sitt snår.

Han ligger i försåt för att gripa den arme, *
han fångar den arme och drar in honom i sitt nät.

Han trycker sig ner, han ligger på lur, *
hans övermakt får den arme på fall.

Han säger i sitt hjärta: "Herren glömmer det, *
han döljer sitt ansikte, han ser det aldrig."

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Herren skall skaffa rätt åt de förtryckta.

Ant. 2 Du, Herre, ser vad som drabbar oss och hör vår klagan.

II

Stå upp, Herre, lyft din hand, *
glöm inte de arma.

Varför skall den gudlöse få förakta Gud *
och tänka att du inte straffar?

Du har sett min olycka, min plåga, *
du lyfter din hand och griper in.

Åt dig överlämnar den olycklige sin sak, *
du är den faderlöses hjälpare.

Bryt sönder den ogudaktiges arm,
och hemsök de ondas gudlöshet, *
så att den inte mer finns.

Herren är konung alltid och i evighet, *
hedningarna utrotas ur hans land.

Du, Herre, hör de ödmjukas längtan, *
du ger dem ståndaktiga hjärtan och hör deras bön.

Du skaffar den faderlöse och förtryckte rätt, *
så att ingen längre vållar skräck på jorden.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 2 Du, Herre, ser vad som drabbar oss och hör vår klagan.

Ant. 3 De ord som Herren talar är rena, som silver, luttrat i degeln.

Psalm 12
Bön om hjälp mot de gudlösa
I sin nåd sände Fadern Sonen till oss i vår fattigdom (Augustinus)

Hjälp oss, Herre, ty de fromma är borta, *
de trogna är försvunna från jorden.

De talar lögn, den ene med den andre, *
med hala tungor, och med falskhet i hjärtat.

Må Herren utrota alla hala tungor, *
alla tungor som talar stora ord.

De säger: "Vår tunga gör oss mäktiga, *
våra läppar är vår styrka. Vem är herre över oss?"

"Eftersom de svaga lider övervåld
och de fattiga klagar +
vill jag nu stå upp", säger Herren, *
"jag vill ta mig an de förtryckta".

De ord som Herren talar är rena, *
som silver, sju gånger luttrat i degeln.

Du, o Herre, skall bevara oss, *
du skall i evighet beskydda oss för detta släkte,

du skall skydda oss när de gudlösa omger oss *
och uselheten råder på jorden.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 De ord som Herren talar är rena, som silver, luttrat i degeln.

Nu är den rätta tiden,
nu är frälsningens dag.

Första läsningen
Heb 3:1-19
Aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. Men han har visat sig vär-dig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus, men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.
Därför, som den heliga anden säger:
Om ni hör hans röst i dag,
förhärda inte era hjärtan som under upproret, pä utmaningens dag i öknen, då era fäder utmanade mig och satte mig på prov, fast de hade sett mina gärningar under fyrtio år. Därför blev mig detta släkte förhatligt, och jag sade: Alltid far de vilse i sina hjärtan: de vill inte följa mina vägar. Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de komna in i min vila.
Se till, bröder, att ingen av er är ond och trolös i sitt hjärta och avfaller från den levande Guden. Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. Ty vi har del i Kristus, om vi ända till slutet orubbligt håller oss till samma grundval som i början. Det heter: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret. Vilka var det då som hörde och ändå gjorde uppror, om inte alla de som hade tågat ut ur Egypten under Mose? Vilka var honom förhatliga under fyrtio år, om inte de som hade syndat och blev liggande döda i öknen? Vilka gällde eden att de inte skulle komma in i hans vila, om inte dem som hade vägrat att lyda? Så ser vi att det var för sin otro som de inte kunde komma in.

Responsorium Heb 3:6a; Ef 2:21

Kristus var som son betrodd att råda över Guds hus.
+ Och vi är hans hus.
Genom Kristus hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren,
+ Och vi är hans hus.

Andra läsningen
Ur en fastepredikan av Jakob Lorenz Studach.
Den första och den andra örtagården

Låt oss betrakta Kristi lidande i örtagården, där Frälsaren måste dricka kalken av allt, icke yttre, men invärtes lidande: det att alla människors synder lades på honom. Han överskådade hela förödelsen, i vilken världen levde genom synden, och allt det lidande som dess återställande utkräver. Han såg det som varit och det som komma skall. Han såg vilket lidande han skulle undergå för att samla ihop till en lekamen allt det som krossat och förkastat var.
Över den första Adam lät Gud komma en sömn, öppnade hans sida, tog ett av hans revben, danade Eva, kvinnan, alla levandes moder, och förde henne till Adam. Då sade denne: Detta är ben av mitt ben, kött av mitt kött. Mannen skall lämna fader och moder för hennes skull, och de två är ett. Aposteln Paulus lär oss hur detta är att förstå, eller hur giftermålets sakrament i en högre mening innebär kunskapen om hela människosläktets förhållande till Gud. Därför säger han: Detta sakramentet är stort, nämligen i Kristo och Kyrkan. Ty Kristus, den nya Adam, ville likaledes låta komma över sig en sömn, dödens sömn på korset, ville likaledes låta öppna sin sida, på det att den nya Eva, hans brud, Kyrkan, alla levandes moder, skulle danas av honom. Han ville lämna henne återlösningens blod, reningens vatten och hans Ande, dessa tre som vittna på jorden, enligt aposteln Johannes ord. Han ville giva sin brud de heliga sakramenten, på det att hon måtte vara en ren, obefläckad, helig brud. Han ville vara huvudet, vi alla skulle vara lemmar och lydande under huvudet Kristus, vi skulle vara ben av hans ben, kött av hans kött. Även han hade, genom mandoms anammande och dödens ingående för oss, lämnat fader och moder och blivit ett med sin brud, Kyrkan, födande henne med sitt heliga sakrament, hans lekamen och blod. Han ville vara med kyrkan på jorden, intill dess vi alla i henne skulle vara hos honom i himlen, såsom han har sagt: Helvetets portar skall icke bli henne övermäktiga. Detta var ändamålet för Kristi outgrundliga kärlek, att återvinna bruden, det är hela människosläktet, till en lekamen, Guds församling. Han måste således lida, gottgöra det var och en brutit och syndat. I örtagården började han: där såg hans ömma kärlek storleken av syndaskulden och storleken av det motsvarande lidandet. Han såg icke endast det som varit utan ock det som komma skall, icke allenast det som bruden i gamla förbundets församling undergått, utan ock som bruden, den nya församlingen skulle undergå.

1 Jfr Joh 5:7-8.

Responsorium Jfr 1 Mos 2:21; Ef 5:32

Herren Gud lät en tung sömn falla på mannen och tog ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.
+ Och Herren Gud byggde en kvinna och förde henne fram till mannen.
Detta rymmer en stor hemlighet med tanke på Kristus och kyrkan.
+ Och Herren Gud byggde en kvinna och förde henne fram till mannen.

Slutbön

Herre, ge ditt folk uthållighet på vägen och lydnad för din vilja, så att nya människor i vår tid tjänar dig med iver och glädje. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.