Läsningsgudstjänst
Den 6 juni 2020, lördag
lördag i 9 veckan 'under året'
Norbert av Xanten biskop


Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

Under natten eller tidigt om morgonen:

Barmhärtighetens store Gud,
all världens Skapare och ljus,
Treenige, bevara du
ditt goda verk från undergång.

Tag, Herre, i din nåd emot
vår suckan och vårt hjärtas sång,
och låt oss i din härlighet
få glädjas, rena från all skuld.

Bränn bort all ondska, varje svek
med lågan i din kärleks eld,
och håll oss alltid vakande
i väntan på din återkomst.

Se, innan dagen ännu grytt
tillbeder vi ditt majestät.
O att du ville mätta oss
med evigt liv hos dig en gång.

Giv oss, o Fader, nåd därtill,
o ende Son, vår Fader lik,
o helga Ande, Hjälpare,
som råder i all evighet. Amen.

Under dagen:

All glans och ära, Gud, är din,
du är de trognas sanna liv.
Så gjut av dina gåvor ut,
av Andens eld och klara ljus.

Från alla faror, allt fördärv
bevara ande, kropp och själ,
fördriv allt hjärtats bitterhet,
all synd och sorg och orenhet.

Gör sinnet glatt och oförskräckt
och böj vår håg till helig tjänst.
Hör du vår bön, Barmhärtige,
och för oss till din härlighet.

Nu mödans vecka snart går ut
med förebud om tidens slut:
en sista dag, den åttonde,
skall komma med förskräckelse.

Vi beder dig, vår Frälsare,
att skona oss från vredens eld.
Församla oss, din egendom,
med alla helgon vid din tron.

Tag nu emot vår bön och sång
och låt oss sist med allt ditt folk
besjunga din barmhärtighet,
Treenige, i evighet. Amen.



Ant. 1 Den som ödmjukar sig och blir som barnen är störst i himmelriket, säger Herren.

Psalm 131
Tilliten till Herren
Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29)

Herre, mitt hjärta är inte fyllt av stolthet, *
jag ser mig inte omkring i högmod.

Jag umgås inte med stora planer, *
med ting som är mig för svåra.

Nej, jag har lugnat och stillat min själ, *
min själ är stilla som ett barn i sin moders famn.

Hoppas på Herren, Israel, *
nu och för evigt.

Ara vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Den som ödmjukar sig och blir som barnen är störst i himmelriket, säger Herren.

Ant. 2 Med rättsinnigt hjärta och i glädje har jag burit fram alla gåvor.

Psalm 132
Guds löften till Davids hus
Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron (Luk 1:32)

I

Tänk, o Herre, på David, *
tänk på allt han fick lida,

han som svor Herren en ed *
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:

"Jag skall inte gå in i min hydda *
eller gå till vila på mitt läger,

jag skall inte unna mina ögon sömn *
eller mina ögonlock slummer,

förrän jag har funnit en plats åt Herren, *
en boning åt den Starke i Jakob."

Vi hörde om den i Efrata, *
vi fann den på Jaars mark.

Låt oss gå in i hans boning *
låt oss tillbe vid hans fotapall.

Stå upp, Herre, kom till din viloplats, *
du och din heliga ark.

Dina präster skall klä sig i rättfärdighet, *
och dina fromma skall jubla.

Vi ber dig för din tjänare Davids skull: *
Visa inte tillbaka din smorde.

Ara vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 2 Med rättsinnigt hjärta och i glädje har jag burit fram alla gåvor.

Ant. 3 Herren har svurit David en ed: hans rike skall bestå för evigt.

II

Herren har svurit David en ed
som han inte skall bryta: *
"Konungar av din släkt skall få sitta på din tron.

Om dina söner håller mitt förbund
och håller den lag som jag ger dem, *
så skall också deras söner sitta på din tron för evigt.

Ty Herren har utkorat Sion, *
där vill han ha sin boning.

Detta är den viloplats som jag har utvalt, *
här vill jag bo för alltid.

Deras förråd skall jag rikligt välsigna, *
och jag skall mätta deras fattiga.

Deras präster skall jag klä i frälsning, *
och deras fromma skall jubla.

Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, *
där har jag ställt en lampa
som brinner för min smorde.

Hans fiender klär jag i skam, *
men på honom skall kronan glänsa."

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 Herren har svurit David en ed: hans rike skall bestå för evigt.

Kom och skåda Herrens verk.
Gärningar som väcker häpnad utför han på jorden.

Första läsningen
Job 32:1-6; 33:1-22
Elihus tal: Hur kan du gå till rätta med honom?

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig. Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig ha rätt mot Gud, och mot hans tre vänner upptändes han av vrede, därför att de inte fann något svar med vilket de kunde bemöta Job. Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra var äldre till åren än han. Men då nu Elihu såg att de tre männen inte mer hade något att svara, upptändes han av vrede. Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade:
Ung till åren är jag,
ni däremot är gamla.
Därför höll jag mig tillbaka och var försagd
och lade ej fram för er min mening.
Men hör nu, Job, mina ord,
och lyssna till allt vad jag vill säga.
Se, jag öppnar nu mina läppar,
min tunga tar till orda i min mun.
Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal,
och vad mina läppar förstår säger de ärligt ut.
Guds ande är det som har gjort mig,
den Allsmäktiges fläkt skänker mig liv.
Om du förmår, så må du nu svara mig.
Red dig till strid mot mig, träd fram.
Se, jag är likställd med dig inför Gud,
jag är danad av en nypa lera, också jag.
Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig,
ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
Men nu sade du så inför mina öron,
så ljöd de ord jag hörde:
"Ren är jag och fri från överträdelse,
oskyldig är jag och utan missgärning.
Men se, han finner skäl att anklaga mig,
han betraktar mig som sin fiende.
Han sätter mina fötter i stocken,
vaktar på alla mina vägar."
Nej, häri har du orätt, svarar jag dig.
Gud är ju förmer än en människa.
Hur kan du gå till rätta med honom,
som om han aldrig gav svar i sin sak?
Både på ett sätt och på två talar Gud,
om man också ej bryr sig om det.
I drömmen, i nattens syn,
när sömnen har fallit tung över människorna
och de vilar i slummer på sin bädd,
då öppnar han människornas öron
och sätter inseglet på sina varningar till dem,
när han vill hindra någon från en ogärning
eller hålla högmodet borta från en människa.
Så bevarar han hennes själ från graven
och hennes liv från att förgås genom vapen.
Hon blir också agad genom plågor på sin bädd
och genom ständig oro, allt intill benen.
Hennes sinne får leda vid maten,
och hennes själ vid den föda hon älskade.
Hennes hull förtvinar, till dess inget är att se,
ja, hennes ben tärs bort intill osynlighet.
Så nalkas hennes själ till graven
och hennes liv bort till dödens makter.

Responsorium Rom 11:33-34

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! + Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? + Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Andra läsningen
Ur Gregorius den stores utläggning av Jobs bok.
Om ödmjukheten

Hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga. De högmodigas undervisning har detta kännetecken. De kan inte framlägga sin lära på ett ödmjukt sätt och inte på ett riktigt sätt förmedla till andra vad de själva har förstått. Deras ord förråder vad de lär. De ger intryck av att leva på höjder från vilka de föraktfullt ser ner på dem som de undervisar. Dessa betraktar de som underlägsna och inte värda att lyssna till. Ja, de nedlåter sig knappast ens till att tala till dem, de endast säger hur det är. Till sådana lärare säger Herren genom profeten med rätta: Med förtryck och hårdhet for ni fram mot dem. De som är benägna att tillrätta-visa sina åhörare inte med stillsamma argument utan tvinga dem till förändring genom ett hårt och befallande sätt, de kommer utan tvivel att härska med stränghet och med kraft.
Den sanna läran däremot undviker högmodet effektivt genom eftertanke, i vilken den låter den högmodige läraren få känna på sina egna ords pilar. Den sanna läran söker både undervisa genom ord och föregå med gott exempel - ödmjukhet, som är alla dygders upphov och höjdpunkt. Den strävar efter att uttrycka ödmjukhet bland sanningens lärjungar mera genom gärningar än genom ord.
Därför glömmer Paulus sin egen värdighet som apostel när han talar till de kristna i Thessalonike. Han säger: Vi uppträdde som barn bland er.
På samma sätt förmanar aposteln Petrus: Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. När han tillägger ödmjukt och respektfullt så fäster Petrus vår uppmärksamhet vid det sätt som den gudomliga läran skall framställas på.
Paulus säger: Inskärp detta i din undervisning. Med detta anbefaller han den trovärdighet som förenas med ett gott uppförande framför maktutövande. Den som först tillämpar i sitt liv och sedan lär, han undervisar verkligen med makt.
Undervisningen förlorar i trovärdighet om samvetet binder tungan. Paulus syftar i sitt anförda yttrande inte på retorik utan på den förtröstan som fått kraft av goda gärningar. Också om Herren heter det: Han undervisade med makt och inte som deras skriftlärde. Han ensam kunde tala på ett myndigt sätt genom kraften i sin godhet - ingen ondskefull svaghet hade förlett honom till synd. Genom sin gudomliga natur hade han vad han gav oss genom syndfriheten i sin mänskliga natur.

Responsorium 1 Pet 5:5; Matt 11:29

Klä er i ödmjukhet mot varandra
+ ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.
Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta
+ ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.

Slutbön

Gud, vår Fader, inget finns som undandrar sig din försyn. Röj ur vägen allt som skadar oss, och ge oss allt som leder fram till dig. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.