Läsningsgudstjänst
Den 3 september 2024, tisdag
Gregorius den store påve och kyrkolärare

Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

Under natten eller tidigt om morgonen:

O du som speglar Faderns ljus,
ja, själv är ljuset ur hans djup,
med sång vi bryter nattens sömn.
Stå vid vår sida i vår bön.

Allt mörker från vår själ tag bort,
på flykt driv onda andars hop,
från sinnet lyft all sömnighet,
att det ej tyngs till jorden ned.

I tro vi nalkas nådens tron:
Förlåt vår svaghet, o Guds Son,
låt våra psalmers offergärd
för din skull leda till vårt väl.

Din är all makt och härlighet,
barmhärtighetens Kungason,
med Fadern och vår Hjälpare
en enda Gud i evighet. Amen.

Under dagen:

Du kom till jorden ej som gäst
men för att stanna hos oss kvar.
Hos mänskorna din kärlek var
vid sjö och strand, i by och berg.

Fast skyn har lyft dig för vår blick,
kan intet skilja oss från dig.
Ej längesen, ej långtifrån
men här och nu du med oss går.

Den som din kärlek har berört
har funnit mer än ögat sett
och örat hört och tanken tänkt:
dig själv som allt åt oss har skänkt.

Där du i bön och psalm bekänns,
stärks tron och glädjens eld blir tänd.
Kom, Jesus, nu och hos oss bliv.
I dig vi äger evigt liv. Amen.



Ant. 1 Befall din väg åt Herren, förtrösta på honom.

Psalm 37
De ondas och de godas öden
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet (Matt 5:5)

I

Var inte förbittrad över de onda, *
avundas inte dem som gör orätt.

Ty de torkar snabbt som gräset *
och vissnar som gröna örter.

Förtrösta på Herren, och gör det goda, *
bo kvar i landet och bevisa trohet,

och ha din lust i Herren *
— då skall han ge dig vad ditt hjärta begär.

Befall din väg åt Herren, *
förtrösta på honom — han skall göra det:

han skall låta din rättfärdighet gå fram som ljuset *
och din rätt som middagens sken.

Var stilla inför Herren och förbida honom, +
var inte förbittrad över den vars väg är lyckosam, *
över den man som umgås med ränker.

Avhåll dig från vrede, låt förbittringen fara, *
var inte upprörd, därmed gör du blott illa.

Ty de onda skall utrotas, *
men de som väntar efter Herren skall äga landet.

Ännu en liten tid, så är den gudlöse borta, *
du söker där han fanns, men han finns inte mer.

Men de ödmjuka skall äga landet *
och njuta ostörd fred.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Befall din väg åt Herren, förtrösta på honom.

Ant. 2 Vänd dig bort från det som är ont, och gör det goda.

II

Den gudlöse stämplar mot den rättfärdige *
och biter samman sina tänder mot honom.

Men Herren ler åt dem, *
ty han ser att deras dag skall komma.

De gudlösa drar sitt svärd och spänner sin båge, +
för att fälla den som är och fattig och förtryckt, *
för att slakta dem som vandrar i redlighet.

Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta, *
deras bågar skall brista sönder.

Bättre det lilla som en rättfärdig har *
än många gudlösas stora rikedom.

De gudlösas armar skall brytas sönder, *
men Herren stöder de rättfärdiga.

Herren känner de frommas dagar, *
deras arvslott skall bestå för evigt.

De skall inte komma på skam i den onda tiden, *
i hungerns dagar skall de bli mättade.

Men de gudlösa skall förgås,
Herrens fiender är som ängarnas prakt: *
de försvinner som rök, de försvinner.

Den gudlöse lånar och kan inte betala, *
men den rättfärdige är barmhärtig och givmild.

Herrens välsignade skall äga landet, *
men de som han förbannar skall utrotas.

En mans steg blir fasta genom Herren, *
när han har behag till hans väg.

Om han faller, störtar han inte till marken, *
ty Herren håller honom vid handen.

Jag har varit ung och är nu gammal +
men har aldrig sett den rättfärdige övergiven *
eller hans barn gå och tigga sitt bröd.

Han är alltid barmhärtig och villig att låna ut, *
och hans barn är till välsignelse.

Vänd dig bort från det som är ont, och gör det goda, *
så skall du få bo kvar för alltid.

Ty Herren älskar det rätta *
och överger inte sina fromma.

Evigt blir de bevarade, *
men de gudlösas avkomma blir utrotad.

De rättfärdiga skall äga landet *
och bo där för alltid.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 2 Vänd dig bort från det som är ont, och gör det goda.

Ant. 3 Hoppas på Herren, och håll dig på hans väg.

III

Den rättfärdiges mun talar visdom, *
hans tunga säger det rätta.

Han bär sin Guds lag i sitt hjärta, *
han går utan att vackla.

Den gudlöse vaktar på den rättfärdige *
och står efter att döda honom,

men Herren överlämnar honom inte i hans hand *
och fördömer honom inte, när han döms.

Hoppas på Herren, *
och håll dig på hans väg,

så skall han upphöja dig till att äga landet, *
du skall se med lust hur de gudlösa utrotas.

Jag såg en gudlös, trotsig i sin makt, *
han sträckte sig hög som en grönskande ceder.

Men när man sedan gick där fram, då var han borta, *
jag sökte efter honom, men han fanns inte mer.

Ge akt på den ostrafflige, se på den redlige, *
hur fridens man har en framtid.

Men överträdarna skall alla förgås, *
de gudlösas framtid blir avskuren.

Till de rättfärdiga kommer räddning från Herren, *
han är deras värn i tider av nöd.

Herren hjälper dem och befriar dem, +
han befriar dem från de gudlösa och räddar dem, *
ty de tar sin tillflykt till honom.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 Hoppas på Herren, och håll dig på hans väg.

Lär mig godhet och förstånd och kunskap,
ty jag tror på dina bud.

Första läsningen
Jer 20:7-18
Jeremias klagan inför Herren

Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas. Du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje, var man smädar mig.
Ty så ofta jag talar, måste jag klaga. Jag måste ropa över våld och förtryck, ty Herrens ord har blivit mig till vanära och hån beständigt.
Men när jag sade: "Jag vill inte tänka på honom eller vidare tala i hans namn", då blev det i mitt hjärta som om där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte.
Ty jag hör mig förtalas av många: skräck från alla sidor! "Anklaga honom!" "Ja, vi vill anklaga honom!" Alla som har varit mina vänner vaktar på att jag skall falla: "Kan-hända skall han låta locka sig, så att vi blir honom övermäktiga och får ta hämnd på honom."
Men Herren är med mig som en väldig hjälte. Därför skall mina förföljare komma på fall och inget förmå. Ja, de skall storligen komma på skam, därför att de ej hade förstånd. De skall drabbas av en evig vanära, som inte skall bli glömd.
Ty Herren Sebaot prövar med rättfärdighet, han ser njurar och hjärta. Så skall jag då få se din hämnd på dem, ty för dig har jag lagt fram min sak.
Sjung till Herrens ära, lova Herren, ty han räddar den fattiges själ ur de ondas hand.
Förbannad vare den dag på vilken jag föddes, utan välsignelse må den dag bli då min moder födde mig.
Förbannad vare den man som förkunnade för min fader: "Ett gossebarn är fött åt dig", och så gjorde honom stor glädje.
Må det gå den mannen som det gick de städer som Herren fördärvade utan förbarmande. Må han få höra klagorop om morgonen och härskri om middagen,
därför att han inte dräpte mig redan i moderlivet, så att min moder fick bli min grav och hennes liv vara havande för evigt.
Varför kom jag ut ur moderlivet och fick se olycka och bedrövelse, så att mina dagar måste försvinna i skam?

Responsorium Jfr Jer 20:10-11; Ps 31:14

Skräck fyller mig, alla som har varit mina vänner anklagar mig och vaktar på att jag skall falla: Kanhända skall han låta locka sig, så att vi blir honom övermäktiga.
+ Men du Herre är med mig som en väldig hjälte.
Jag hör mig förtalas av många, skräck från alla sidor! De rådslår med varandra och stämplar för att ta mitt liv.
+ Men du Herre är med mig som en väldig hjälte.

Andra läsningen
Ur en predikan av Gregorius den store.
Spanaren i Israels hus

Du människobarn, jag har givit dig åt Israels hus som en spanare. Det är värt att lägga märke till, att Herren kallar den som han sänder till att predika för en spanare. En spanare står alltid på ett högt ställe, för att han på långt håll skall kunna se vad som närmar sig. Var och en som utses som en spanare åt folket, bör alltså genom sitt liv resa sig högt upp, så att han kan vara till nytta genom sitt förutseende.
O hur pinsamt för mig själv är inte detta som jag säger, ty genom att säga detta riktar jag ett hugg mot mig själv: jag kan inte predika på det sätt som är tillbörligt, och, i den mån jag kan, speglar mitt liv inte min predikan. Jag förnekar alltså inte, att jag har skuld, jag ser min förlamning och min försumlighet. Men kanske skall min bekännelse av skuld utverka förlåtelse hos den barmhärtige Domaren.
När jag levde i klostret, förmådde jag hindra min tunga från att uttala något onyttigt och min själ var nästan oavbrutet inriktad mot bönen. Sedan jag däremot av kärlek tagit herdeuppdragets börda på mina axlar, kan själen inte beständigt samla sig i sig själv, ty den är splittrad åt många håll. Nu tvingas jag nämligen att undersöka olika fall som rör kyrkor och kloster, och ofta att döma över enskildas liv och gärningar. An måste jag ägna mig åt allmänna angelägenheter, än klaga över barbarernas stickande svärd eller frukta för de vargar som lurar på den åt mig anförtrodda hjorden. An måste jag ta ansvar för ekonomiska ting, så att de som lever under en regel inte saknar vad de behöver, än tålmodigt utstå rövare, än med bevarad kärlek göra mot-stånd mot dem.
Hur skall själen, då den delad och splittrad har att tänka på så många olika ting, kunna återvända till sig själv, för att helt kunna samla sig för förkunnelsen och inte försumma uppdraget att predika ordet? Men eftersom jag på den plats jag är med nödvändighet ofta är tillsammans med människor ute i världen, får jag ibland göra avkall på de regler jag har för mitt talande. Ty om jag strängt håller mig till reglerna, vet jag att jag stöter bort de svaga och aldrig kan dra dem mot det mål som jag strävar mot. Därför händer det ofta, att jag tålmodigt lyssnar till dem, även när de talar oväsentligheter. Men eftersom även jag är svag, dras även jag för korta stunder in i detta pratande och börjar att gärna yttra sådant som jag till en början endast motvilligt lyssnade till. Jag finner glädje i att ligga på den plats, dit jag avskydde att falla.
Vad är alltså jag för en spanare, jag som i mina gärningar inte står på någon höjd utan fortfarande är liggande i svaghetens dal? Men människosläktets Skapare och Återlösare är i sanning mäktig att lyfta upp mig, ovärdige, till ett högre liv och att ge kraft åt mina ord, ty det är ju av kärlek till honom som jag talar om honom utan att skona mig själv.

Responsorium

Ur Skriftens källa frambar han gudomliga bud och hemligheter, evangeliets strömmar ledde han till folken.
+ Och fastän död, talar han ännu.
Likt en örn överblickar han världen, och med kärlekens generositet sörjer han för stora och små.
+ Och fastän död, talar han ännu.

Slutbön

Fader i himlen, du förfar med mildhet och härskar med kärlek över ditt folk. Ge kyrkans herdar vishetens Ande på den helige påven Gregorius bön, så att de evigt får glädjas när de ser hur ditt folk växer till i nåd och antal. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.