Arbetar med sidan !!! Oblatmissionärerna

Breviar - Kyrkans dagliga bön


Läsningsgudstjänst
Den 19 februari 2018, måndag
måndag i 1 fasteveckan

Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

O Vishet, Son av evighet,
allt skapats källa, liv och mål,
låt dina vänner i din nåd
få smaka av din ljuvlighet.

I strid har du en väldig kraft
— du segrar i vårt nederlag —
var då vårt fäste och vår borg,
för sårad kämpe läkedom.

Du är vårt hjärtas jubelsång,
i dig all sanning uppenbar.
In i vår tankes dolda rum
når prövande ditt ögas ljus.

Du gode herde för din hjord,
som söker dem som irrat bort,
låt oss med alla dina lamm
få beta på din rika mark.

Bevara oss till vredens dag
från vilsenhet och flykt och fall,
och när du dömer, räkna oss
till dem du vunnit med ditt blod.

Din, Kristus, är all härlighet,
med Fadern och vår Hjälpare,
du som med alla heliga
regerar i all evighet. Amen.


eller: Till öknens tystnad... ⇓⇑

Ant. 1 Herre, rädda mig i din stora barmhärtighet.

Psalm 6
En plågad människas bön om Guds förbarmande
Nu är min själ fylld av oro … Fader, förhärliga ditt namn (Joh 12:27–28)


Herre, straffa mig inte i din vrede, *
tukta mig inte i din förtörnelse.

Herre, var mig nådig, jag är utan kraft. *
hela mig, ty benen i min kropp tvinar bort.

Min själ är förfärad, *
ack Herre, hur länge?

Vänd åter, o Herre, befria mig, *
rädda mig i din barmhärtighet.

Ty ingen åkallar dig bland de döda. *
Vem tackar dig i dödsriket?

Jag är så trött av suckande, +
varje natt dränker jag min säng med gråt, *
den dryper av mina tårar.

Av sorg är mina ögon förmörkade, *
för mina ovänners skull har de åldrats.

Vik bort från mig, alla ogärningsmän, *
ty Herren har hört min högljudda gråt.

Herren har hört min åkallan, *
Herren tar emot min bön.

Alla mina fiender skall drabbas av skam och förfäran, *
de måste plötsligt vika tillbaka i skam.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Herre, rädda mig i din stora barmhärtighet.

Ant. 2 När nöden kommer, är Herren en borg för den förtryckte.

Psalm 9
Tacksägelse för seger
Han skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda (Trosbekännelsen)

I


Jag vill tacka Herren av allt mitt hjärta, *
jag vill förkunna alla dina under.

Jag vill vara glad och fröjdas i dig, *
jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

Ty mina fiender viker tillbaka, *
de faller och förgås för ditt ansikte.

Ja, du har skaffat mig rätt och utfört min sak, *
du sitter på din tron som en rättfärdig domare.

Du har straffat folken och förintat de gudlösa *
och utplånat deras namn för evigt.

Fienderna är besegrade, utrotade för alltid, *
deras städer har du ödelagt, minnet av dem har förgåtts.

Herren tronar i evighet, *
sin tron har han berett till dom.

Med rättfärdighet skall han döma jorden, *
med rättvisa skipa lag bland folken.

Så blir Herren en borg för den förtryckte, *
en borg i tider av nöd,

och de som känner ditt namn förtröstar på dig, *
ty du, Herre, överger ingen som söker dig.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 2 När nöden kommer, är Herren en borg för den förtryckte.

Ant. 3 I Sions portar vill jag jubla över din räddning.

II

Lovsjung Herren, som bor i Sion, *
förkunna bland folken hans gärningar.

Ty han som hämnas blodsdåd har kommit ihåg de förtryckta, *
han har inte glömt deras klagorop.

Herre, var mig nådig, +
se hur jag plågas av dem som hatar mig, *
du som lyfter mig upp från dödens portar,

så att jag kan förkunna ditt lov *
och i Sions portar jubla över din räddning.

Hedningarna har fallit i den grav de grävde, *
deras fot har blivit fångad i det nät de lade ut.

Herren har gett sig tillkänna, han har avkunnat sin dom, *
han har snärjt den gudlöse i hans händers verk.

De gudlösa viker tillbaka, ner i dödsriket, *
alla hedningar, de som glömmer Gud.

Men den fattige är inte glömd för alltid, *
de förtrycktas hopp är inte evigt förlorat.

Stå upp, Herre, låt inte människor få överhand, *
låt hedningarna bli dömda inför ditt ansikte.

Herre, låt förskräckelse drabba dem, *
låt hedningarna inse att de är människor.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 I Sions portar vill jag jubla över din räddning.

Tiden är inne, Guds rike är nära.
Omvänd er och tro på budskapet.

Första läsningen
2 Mos 6:2-13
Den andra berättelsen om Moses kallelse


Gud talade till Mose och sade till honom: "Jag är Herren. För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig som 'Gud den Allsmäktige', men under mitt namn 'Herren' var jag inte känd av dem. Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna håller dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund. Säg därför till Israels barn: 'Jag är Herren, och jag skall föra er ut från slavarbetet hos egyptierna och rädda er från träldomen under dem, och jag skall rädda er med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Och ni skall erfara att jag är Herren, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand har lovat ge åt Abraham, Isak och Jakob. Det skall jag ge er till besittning. Jag är Herren."' Allt detta sade Mose till Israels barn, men de hörde inte på Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.
Därefter talade Herren till Mose och sade: "Gå och tala med farao, kungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut ur sitt land." Men Mose talade inför Herren och sade: "Israels barn hör ju inte på mig. Hur skulle då farao vilja höra mig - mig som har oomskurna läppar?"
Men Herren talade till Mose och Aron och gav dem befallning till Israels barn och till farao, kungen i Egypten, om att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land.

Responsorium 1 Pet 2:9a, 10a; 2 Mos 6:6

Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk.
+ Jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud.
W. Jag är Herren. Jag skall föra er ut från slavarbetet hos egyptierna och rädda er med uträckt arm.
+ Jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud.

Andra läsningen
Ur en skrift av Hans Urs von Balthasar.
Guds och människans frihet


Den frie Gudens fria utkorelse och initiativ förblir den konkreta gestalt, under vilken nåden blir uppenbar bland människorna. Nu kunde man mena, att denna Guds otvungna och suveräna gärning låter honom framstå som en den godtyckliga maktens Herre, och följaktligen degraderade människan till en slav, dömd till att rätt och slätt lyda. Men den fria utkorelsen är inte framför allt en uppenbarelse av makt, utan av kärlek. Och om Guds utkorelsegärning främst är ett uttryck för otvungen kärlek, så är det svar som han väntar sig, och även behöver, helt visst ett foglighetens och medgörlighetens följsamma och lydiga ja, men ända ifrån början ett den tacksamma genkärlekens ja. Svaret är lydnad: Gud skall föra folket ut ur Egypten, låta det tåga genom havet, tillintetgöra förföljarna, på ett underbart sätt ge mat och dryck åt folket i öknen, och Gud skall hela tiden gå före och som molnstod och eldpelare noga utmärka etapperna: var och när molnstoden sänker sig ner, där måste folket slå läger; när den åter lyfter, måste man ta ner sina tält och dra vidare, alltid bakom den Gud som har ledningen. Det är otänkbart, att Israel övertog ledningen och Gud drog vidare bakom folket.
Foglighet och samstämmighet med den utkörande Gudens vägar är det första som begärs av Israel. Men samtidigt vet det: Guds handlande är min befrielse. Att han har befriat mig ur Egyptens träldomshus kan inte ha till syfte att leda mig in i ett nytt slaveri, till träldom under Jahwe, utan blott detta: att genom efterföljelse av den frie Guden leda mig in i den egna friheten. Grunden för utkorelsen - Guds frihet - måste sammanfalla med utkorelsens syfte: att göra delaktig av Guds egen frihet. All lydnad är en inskolning i denna frihet. Var heliga, såsom jag är helig betyder, rätt förstått - men med vilka försakelser måste inte denna insikt köpas: "Var fria, såsom jag är fri."
Helt visst vet folket under det gamla förbundet, att Gud främst är makt, men just makten att befria ur slaveriet. Men det vet därmed också redan ytterligare något: Hans makt är hans kärlek, som utmanar min kärlek. Och kärlek kan bara ges frivilligt: Hör, Israel, Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Detta är ursituationen som aldrig blir något förgånget, källan som man aldrig får avlägsna sig ifrån. Inte ens då, och allraminst då, när konsekvenserna dras, får man ett ögonblick glömma premisserna. Vår frihet går inte att skilja från det faktum att vi är befriade. När nu Herren, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att ge dig - stora och vackra städer, som du inte har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilka du inte har fyllt, och uthuggna brunnar, som du inte har huggit ut, vingårdar och olivplanteringar, som du inte har planterat - och när du då äter och blir mätt, så tag dig till vara för att glömma Herren, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.

Responsorium 2 Mos 3:7; 13:21; Joh 8:36

Herren sade: Jag har noga sett mitt folks betryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag vet vad de måste lida. Därför har jag stigit ned för att rädda dem.
+ Om dagen i en molnstod för att leda dem på vägen, om natten i en eldstod för att lysa dem.
Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria.
+ Om dagen i en molnstod för att leda dem på vägen, om natten i en eldstod för att lysa dem.

Slutbön

Omvänd oss, Herre, du vår frälsnings Gud, och upplys oss med ditt himmelska ord, så att denna fastetid gagnar vårt eviga väl. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.



Texter från: "Kyrkans dagliga bön" - Stockholm Katolska Stift - Liturgiska Nämnden 1990 Tryckt med bidrag från Missionary Oblates of Mary Immaculate, United States Province, överlämnat till minne av bp John Taylor OMI.
Läsningar från "Läsningar till Kyrkans Dagliga Bön" - Stockholm Katolska Stift - Liturgiska Nämnden 1996.
Förord till "Kyrkans dagliga Bön" av bp Hubertus Brandenburg